Att genom politiska insatser bereda oss alla välfärd – en god resa genom livet – är en vacker tanke som förhoppningsvis förenar våra riksdagspartier, inleder Stig Larsson sin partipolitiska analys i detta nummer. Vi får hoppas att han har rätt, för när det gäller välfärden så har det blivit en hel del att ta tag i.
För snart ett och ett halvt år sedan, när den ekonomiska krisen precis brutit ut och varslen tog fart, gjorde Socionomen ett djupdyk i de grundläggande välfärdsfrågorna arbete, bostad och hälsa. Stig Larsson skrev i samband med detta i nr. 8/2008: ”Med en massarbetslöshet hotande om hörnet är det frågan om den svenska socialpolitiken i dagens skepnad består prövningarna. Det handlar om att kunna betala bostadskostnaderna eller lån som man har tagit för att köpa bil eller möbler.” ”Arbetslinjen blir att sätta ökad press på den enskilde att ta ett jobb till varje pris, även om det riskerar familjens sammanhållning, den enskildes hälsa eller yrkestillhörighet.” ”Socialförsäkringen i vårt land bygger på att man skall kunna leva någorlunda drägligt när man till exempel drabbas av sjukdom, funktionshinder, hög ålder eller blir arbetslös.” Och i nästa mening: Men vad händer med dem som faller ur nu?
Ja, det kan vi verkligen fråga oss. Socialförsäkringens ändrade villkor har inneburit en hel del frågetecken. Till exempel har en grupp som tidigare haft sjukpenning och idag friskförklarats, istället blivit socialbidragstagare. Det är en grupp vi varken kan placera eller definiera. Arbetslösheten har skjutit i höjden. Försörjningsstödet har ökat med mer än 20 procent i år, för unga med mer än 25 procent. På orter som särskilt drabbats av industrikrisen ligger siffran över 100 procent. När det gäller bostadsfrågan handlar problemet inte bara om bostadskostnaderna utan om förutsättningarna att överhuvudtaget få en bostad. Hyresrätter är inte till för alla. Om de inte förvandlas till bostadsrätter som endast vissa har råd att köpa så kräver fastighetsägarna fast arbete och en viss inkomst.
Akademikerförbundet SSR har reagerat på välfärdsutvecklingen. I delrapporten om politiska krav inför val rörelsen 2010 skriver de om den pågående försämringen av välfärdens olika delar runt om i landet. I samband med utvecklingen har det inte förts någon egentlig socialpolitisk debatt om inriktningen, menar förbundet, och det har inte fattats några övergripande politiska beslut om effekternas konsekvenser. Har välfärden blivit mindre viktig? Nej, menar Inga Sanner som är professor i idéhistoria vid Stockholms universitet. Hos partierna finns en konsensus kring ett fungerande välfärdssystem. Men det har skett en förskjutning kring hur det ska definieras. Rent historiskt har det inneburit en nedmontering av folkhemstanken och offentlig välfärd ses i dag av många som lite omodern. Det är en historieskrivning som har accepterats, men bilden borde vara mer nyanserad. Det finns risker i ett sådant förhållningssätt, anser Inga Sanner.
Socionomerna är de som först möter människor som av olika anledningar behöver särskild hjälp. Därför är det sociala arbetet socialpolitikens viktigaste klangbotten, poängterade Stig Larsson i Socionomen nr 8/2008. Socionomerna borde med andra ord vara särskilt lämpade att styra upp oroväckande tendenser och utvärdera välfärdsutvecklingen. På sidorna 24-32 kan du läsa om vad socionomer i riksdagen har för erfarenheter, ambitioner och mål. Kanske behöver vi fler socionomer i det politiska beslutsfattandet?
Lena Engelmark
